2003 gick skid-VM i Val di Fiemme. Här upplevde Jörgen Brink både sina största och bittraste stunder som idrottsman. Som ganska okänd fick han sitt stora internationella genombrott med två individuella medlajer. Det har de flesta glömt. Men att han som ganska orutinerad gick in i den sk väggen på stafettens sista sträcka minns nog alla.
Jag minns själv när han gick ut med 30 sekunders ledning på den sista sträckan. Mot alla odds höll han avståndet tills bara några kilometer återstod. I ena bildsekvensen ledde han. När kameran några minuter senare åter fångade in täten såg man en dödstrött åkare stappla fram i spåret. Det var Brink. I sin iver att motsvara kamraternas förtroende hade han gått ut för hårt. Han passerades av två man och den givna guldmedaljen blev till brons.
Efteråt intervjuades Mathias Fredriksson och han sa att Brink borde ha kunnat bita ihop lite. Det var ju ändå VM. Sedan dess har jag haft svårt för Fredriksson och jag njöt lite skadeglatt när han i årets Vasalopp fick släppa täten. Lite borde han väl ha kunnat bita ihop,,,,,
Vid prisutdelningen stod Brink ensam på sin kant när besvikna lagkamrater fick sina bronsmedaljer. Ingen stöttade. Ingen ställde upp för en kompis som i sin iver att lyckas i stället hade misslyckats. Efter Val di Fiemme försvann Jörgen Brink från den yppersta världseliten. Stämpeln som syndabock har förföljt honom sedan dess.
Men när Vasaloppet i går skulle avgöras fanns Jörgen Brink med i täten. Sällan eller aldrig har jag unnat en skidåkare att vinna som jag unnade Jörgen Brink att få vinna Vasaloppet i går. Med uppbådande av sina sista krafter vann han med några decimeter. Jag blev nästan lite rörd där i TV-fåtöljen.
anneli
tis 09 mar 2010 22:43