Tankar om idrott..... och en del annat

Det är fantastiskt att kunna konstatera allt längre dagar. De senste dagarna har det varit ljuvligt att höra takdroppet när solen värmer. Men likväl lär det ta tid innan snön är borta. Rekordet på en snödriva som jag minns, kommer från en skuggig plats i skogen den 20 maj för en herrans massa år sedan. Vet inte varför jag kommer ihåg det. Möjligen har det bluivit en skröna. Men den 20 maj har alltid gällt för mej. Underar om det inte går att hitta någon liten snöfläck efter detta datum i år.

Men trots att dagarna blir allt längre så är det fortfarande mörka kvällar. Då är det allt som oftast TV:n som får stå för kvällsunderhållningen. När inte något av dessa ständigt återkommande möten lägger hinder i vägen.

Mina TV-favoriter just nu är "Halv 8 hos mej" och "Mästarnas mästare". Det sistnämnda är nog det bästa som sänds just nu. En genial programidé där man slipper dessa irriterande och orättvisa utröstningar från det som kallas "svenska folket".

Det var som musik för en gammal idrottsfantast att höra Patrik Sjöberg säga att han saknat idrotten mycket mer än han trott. Att åter få träffa idrottsvänner och minnas atmosfären i omklädningsrummet nämnde han före sina idrottsliga meriter.

Det bevisar att alla vi som finns i betydligt lägre regioner inom idrotten trots allt kan ta med oss lika positiva minnesbilder som våra idrottskamrater på högre nivå.

Idrottens kamrat- och gemenskap är något som till och med en gammal världsmästare lyfter fram. Underbart! 

2003 gick skid-VM i Val di Fiemme. Här upplevde Jörgen Brink både sina största och bittraste stunder som idrottsman. Som ganska okänd fick han sitt stora internationella genombrott med två individuella medlajer. Det har de flesta glömt. Men att han som ganska orutinerad gick in i den sk väggen på stafettens sista sträcka minns nog alla.

Jag minns själv när han gick ut med 30 sekunders ledning på den sista sträckan. Mot alla odds höll han avståndet tills bara några kilometer återstod. I ena bildsekvensen ledde han. När kameran några minuter senare åter fångade in täten såg man en dödstrött åkare stappla fram i spåret. Det var Brink. I sin iver att motsvara kamraternas förtroende hade han gått ut för hårt. Han passerades av två man och den givna guldmedaljen blev till brons.

Efteråt intervjuades Mathias Fredriksson och han sa att Brink borde ha kunnat bita ihop lite. Det var ju ändå VM. Sedan dess har jag haft svårt för Fredriksson och jag njöt lite skadeglatt när han i årets Vasalopp fick släppa täten. Lite borde han väl ha kunnat bita ihop,,,,,

Vid prisutdelningen stod Brink ensam på sin kant när besvikna lagkamrater fick sina bronsmedaljer. Ingen stöttade. Ingen ställde upp för en kompis som i sin iver att lyckas i stället hade misslyckats. Efter Val di Fiemme försvann Jörgen Brink från den yppersta världseliten. Stämpeln som syndabock har förföljt honom sedan dess.

Men när Vasaloppet i går skulle avgöras fanns Jörgen Brink med i täten. Sällan eller aldrig har jag unnat en skidåkare att vinna som jag unnade Jörgen Brink att få vinna Vasaloppet i går. Med uppbådande av sina sista krafter vann han med några decimeter. Jag blev nästan lite rörd där i TV-fåtöljen.

Förra fredagen genomförde jag mitt livs första motionslopp. Från att ha varit en total novis när det gäller skidåkning lyckades jag efter alldeles för lite träning ändå klara av Kortvasans 30 kilometerna uppe i Dalaskogarna. Och kortvasan är helt fel nam visade det sig. 30 km är inte alls kort. 

Kortvasan är de tre sista milen av Vasaloppet och det var med viss spänning jag bänkade mig framför TV:n i morse för att följa det riktiga Vasaloppet. När de väl kom till Oxberg kände jag igen mej och kunde stolt ge hustrun lite initierad information.

Vid Oxverg fanns också en reporter som intervjuade några åkare. Nästan alla intervjuer avslutades med att "nu är det inte långt kvar" och "nu är det utför nästan ända in i mål" En annan kommentar var att "nu är det värsta gjort, nu kan Du bara njuta resten av loppet".

Det var alltså här jag startade. Och "utförsåkningen" inleddes med en uppförsbacke den första milen. Närmare bestämt ända till Hökberg. Sedan blev det lättare, det ska medges. Men att påstå att det "inte är långt kvar" och att det bara är "att njuta resten av loppet" var ett riktigt slag under bältet på alla oss som hade träningsvärk i en halv vecka.

För egen del tog mina tre mil för övrigt längre tid än vad de 100 första hade göra i riktiga Vasaloppet. Efter att ha sett deltagarna i det riktiga Vasaloppet genomföra sina 90 km i dag inser jag att min insats nog var ganska begränsad......

Jag har sagt det förr och säger det igen. Det finns bara en anledning till att "svenska folket" får rösta i olika TV-program. För det är ytterst sällan för att inte säga aldrig som de bästa får den uppskattning de förtjänar. Anledningen är naturligtvis de pengar TV-bolagen tjänar på alla telefonsamtal som en ytterst begränsad del av svenska folket ringer.

Kvällens Lets Dance slog alla rekord. Alldeles oavsett hur charmig den folkkäre snickaren är, så är det i dansssammanhang fullsändigt oförskämt att Stefan Sauk tvingades lämna. Okej att den glade snickaren fick vara kvar lite längre än han var värd på sin charm. Men när paren nu är så otroligt mycket bättre än honom blir det bara patetiskt.

Mitt intresse för Lets Dance tog slut ikväll. Och nästa vecka ska alla de korkade figurer som kallas "svenska folket" få avgöra vilken låt som ska representera Sverige i Eurovision Song Contest. Som tur är står annat på programmet både fredag och lördag kväll nästa vecka så jag slipper riskera att se eländet.

Annars började kvällen så bra. Veckans fredagsmeny såg ut så här:
Förrätt: En krämig grön ärtsoppa med en klick creme fraiche.
Varmrätt: Pannbiff med lök och lingon. Serverades med kokt klyftpotatis.
Dessert: Några franska ostar, kex och druvor.

Tillönskar Er alla en trevlig helg!

Ett möte i Eskilstuna varade från halv tio till halv tre. Sedan tre timmar i bilen dit och tre timmar i bilen hem. En ganska normal dag på jobbet.
Väl hemma blev det att ta fram snöskyffeln. Från en ranglig stege skottades halva carporttaket rent från snö. Några reglar har börjat röra sig oroväckande så förhoppningsvis ska det  nu hålla när mildvädret sätter in. Om det blir milt någon gång.....

Jag ska erkänna att jag gillar snö. I lämpliga mängder. Men lämpliga mängder är betydligt mindre än allt det jäkla lappmögel som tvingat fram snöskyffeln mer denna vinter än de tio senaste vinterna tillsammans. Äsch och tvi.

Kvällen har efter snöskottandet ägnats åt Wales - Sverige. Min stora fråga är vad dom gör i Holland med min tidigare favoritspelare Rasmus Elm. Under sin tid i Kalmar slog han inte bort en passning. Han var lysande i både klubb- och landslag. Men sedan han kom till Holland blir det bara värre.

Han slog visserligen hörnan innan Sverige gjorde sitt mål. Men utöver det kan jag inte minnas en enda vettig passning. För storebror är det på samma sätt.

Vad gör dom i Holland egentligen?